Omhändertagen...och övergiven igen...
Jag har inget minne av detta jag berättade i förra inlägget... Men livet gick ju vidare även utan min pappa...Min mamma träffade en man som adopterade mig, jag hade en familj igen...
Några år passerade och de gick skilda vägar...
Jag bodde kvar hos min adoptiv pappa, mamma flyttade...När mamma landat på fötter i Österbybruk tog hon hem mig igen, jag träffade min adoptiv pappa varannan helg...
Hör och häpna...Han träffade en kvinna som hade barn och som var elak som fan...
Hon såg till att jag gjorde allt hon själv tyckte var tråkigt...
Hon sa alltid att min mamma var en dålig mamma som lämnat bort mig till adoptiv pappan medans hon fick rätsida på livet.
Hon nedvärderande mig och talade om att jag var bråkig och omöjlig...
Till slut efter många år valde jag att inte åka dit mer...adoptiv pappan stod aldrig på min sida elr vågade säga ifrån...
Hade alltid ont i magen när jag skulle åka dit men vågade aldrig säga till min adoptiv pappa att jag inte ville komma för att jag var rädd att han skulle bli ledsen...till slut vågade jag när jag var 14 år... idag har jag ingen kontakt alls...
Frågan som kom när jag själv fick barn...
Hur kan man göra så här mot ett barn? Mot sitt egna barn...?
Kommer aldrig att sätta något Elr någon annan framför mina barn....Aldrig...